Jag , Rebecka och Marthe hade oss ett låångt samtal vad gäller dans. Vi pratade om randomsaker oxå , men det mesta om dans skulle jag säga. Vi pratade om ett " jävla videoband" som vi ska få se när vi tar studenten , och skrattade över hur "bra" vi trodde att vi var i början av årskurs 1. Man insåg liksom inte då hur lite man visste egentligen , och vad man hade att vänta.
Jag tänkte berätta något roligt för er , som handlar om att man ska tro på sig själv , och att ingenting är omöjligt. Det är vad jag tror iallafall.
Dans har legat mig nära om hjärtat sedan barnsben. Uppträda varendra fredag inför klassen på lågstadiet med en kompis som fann det lika kul som jag.
Då kände man sig så bra och duktig , och folk sa att man var modig. Hur mycket log man inte och blygt tackade?
Då kände jag mig bra.
Men ah , det gick några år , passionen fanns , viljan med. Men inget hände , man var för blyg för att träffa nytt folk , och gjorde istället det man kände sig trygg med , och inte det som man egentligen VILLE göra. Som JAG ville göra. Nöjde mig stället med att dansa framför spegeln i mitt rum på kvällarna och drömma mig bort. Det räckte ändå , och jag kände mig bra.
Ytterligare några år senare så stod jag öga mot öga med mitt gymnasieval , visste inte vad jag skulle välja.
Hann ändra mig mellan omvårdnad och samhäll flera gånger , innan jag slutligen fick för mig att testa på nåt helt annat. Den sista perioden av högstadiet spenderade jag med näsan i böckerna eller nere på träningsvärk1 , inte speciellt kul. Så jag valde en annan väg , istället för att vara duktig och fortsätta plugga med en bra utbildning och grund , så valde jag något som jag VILLE, och kände att det var dags för. Jag valde inriktiningen Estet Dans.
För att förbereda mig så valde jag att börja dansa på fritiden , och denna gång på riktigt. Jazz/Modernt. Det var nervöst , men det var kul. Och jag kände mig bra.
När skolan drog igång , och man fick börja dansa ännu mer på riktigt , insåg man hur lite man visste , hur dålig man faktiskt var , och hur stel och dålig kordination man hade. Man fick fylla i papper om vilket betyg man ville ha , jag minns att jag kryssade i VG/MVG , då jag inte visste vad som väntade.
Man fick lära sig allt möjligt nytt , saker man inte ens visste fanns. Positioner och olika termer.
Vid hösterminens slut hade jag nått upp till betyget G i danskursen. Besvikelsen var stor , för
det var svårt , från att känna sig bra och vara ovetandes till att vara vetandes och för första gången känna sig dålig.
Efter det bestämde jag mig ännu hårdare , jag skulle ha ett MVG i slutbetyg till sommaren. No matter what.
Jag släppte allt och gick på jullov , men laddade upp för vårterminen. Jag övade övade och övade på min koordination och jag bestämde mig för att vara annorlunda vid terminstarten.
Väl framme vid vårterminen , så hände det något. Jag gav allt , fick beröm , utvecklades.
Tog till mig kritiken och förbättrade och samt stärkte mina svagheter. Från att vara långt ner på en kurva , var jag nu påväg uppåt. Steg för steg , det tog sin tid. Men det gick bättre och bättre. Beslutsamheten var lika stor , och jag slet som ett djur för att försöka utvecklas ännu mer. Övade , övade och övade. Det var det jag gjorde.
Berömmen fortsatte och jag blev mer och mer peppad. Jag kände mig bra.
Slutbetyget närmade sig , och under denna tid var nervositeten stor. Jag visste att jag hade höjt mig tll minst ett VG , men sista föreställningen gav jag allt , jag visade att jag lärt mig ,och hade nytta av allt jag så länge hade nött in och övat på. Till slut kom den där dagen då jag var så nervös och exalterad.
Jag gick ut årskurs 1 med betyget MVG i danskursen. Precis som jag hade satsat på.
Lyckan var enorm , och jag var stolt över mig själv. Från att ligga på G till MVG , var det jag?
Ja det var det , och för första gången insåg jag att jag inte bara kände mig bra , jag var bra.
Nu har det kommit igång igen alltihop efter sommarlovet , och jag har bestämt mig för att nå ett MVG i år igen. Dock denna gång med mer kunskap om teknik och vetenskapen om att jag inte bara känner mig bra , och var bra på att dansa. Utan att jag faktiskt är bra på att dansa.
Detta blev något av en hel uppsats , men detta är mest till mig själv , en peppande text om att jag kan lyckas. Så kom ihåg, Ingenting är omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar